min vän..
Självklart finns jag här för mina vänner, jag menar, vad gör man utan dem? familj och vänner är ju en viktig del i ens liv, om man inte är någon slags eremit som avskyr att umgås. Visst... jag har självklart dagar då jag inte vill träffa någon alls, men så är det väl med alla?
En vän kom till mig med bekymmer.. eventuellt lite ångest.. rädsla, ängslan och oro. Lite av det mesta skulle man kunna säga. Självklart kommer hon då till 'problemlösaren Ingela' och jag lyssnar gärna. Vi ska självklart ses snart och snacka om allt som händer. Jag funderade just på hur jag själv skulle göra, men det är inte lätt, när man inte själv känner som hon gör. Ni vet..pirret i magen, en stor klump eller känslan av ett tomrum? Man slutar inte tänka på DET, det som händer, som gör att man känner så där. Anledningen till känslan kan ju vara både ett problem eller en stor lycka, självklart kan det också gå från problem till lycka, eller tvärtom. Hur löser man det? Ska man låta tiden gå och se vad som händer, eller ska man göra något drastiskt som kommer att förändra hela sitt liv?
